Till att börja med, varför är vi så överdrivet imponerade och intresserade av stora dåd och ting, när det faktiskt är de pyttesmå sakerna som tillsammans gör det stora möjligt.
Varför försöker vi alltid skapa egna små världar där vi kan inbilla oss att vi har fullständig koll på vår tillvaro, när vi ändå kan vara helt säkra på att vi inte har det?

Varför fortsätter vi att tjata om att det viktigaste av allt är att vara sig själv, och sen finna oss i att vara pinsamt lika i så gott som allt här i livet?

Så många av oss börjar med drömmar om ett underbart och fritt liv, men det är oftast långt ifrån där vi hamnar.
Sorgligt nog upptäcker vi detta först på slutet, när det är för sent. Det går inte att börja om från början. Och tro mig, det finns massor av hemska känslor i världen. Som "bubblor i badet" -skammen,  "tåbira i skoaffären" -genansen, "jag kan inte fatta att jag gjorde det på första daten" -ångesten. 
Men av alla hemska känslor som får dig att må illa känns ingen hälften så dålig som att veta att man hade chansen att göra vad man verkligen ville, och inte tog den.